Stark urbanisering passar vår självbild

Debatten om vad det står för att vi svenskar så varmt omhuldar myten om ett Sverige som urbaniseras snabbast pågår nu på DN. Igår skrev jag och Po Tidholm ett inlägg som går att läsa nedan.

Även om den rekordartade urbaniseringen kan sägas vara en myt är det långt ifrån en myt att stora delar av landsbygden tappar såväl befolkning, som skatteunderlag och tillväxt, skriver Christel Gustafsson och Po Tidholm.

Om Sveriges urbanisering avstannade på 80-talet – vilket somliga regionforskare hävdar – bör vi skämmas och lägga mer krut på att städerna ska växa. Om Sverige har en rekordsnabb urbanisering, vilket Eurostat under ett antal år fått oss att tro, bör vi ägna oss åt de utmaningar som följer av allt större storstäder. Och om detta nu visar sig vara en myt – vilket forskaren Jan Amcoff hävdade i DN (15/6) – så är det nog följaktligen också en myt att landsbygden krymper.

Oavsett uppfattning tycks slutsatsen alltid bli att ökade satsningar ska göras på staden.

Amcoff beskriver pedagogiskt de diskutabla definitioner och beräkningar som lett fram till att Sverige sägs ha en rekordartad urbanisering. Men det viktiga att diskutera är nog varför denna uppgift har haft sådan framgång och upphöjts till odiskutabel sanning, detta i en tid då få nyheter överlever ens en dag. Ministrar, media och myndigheter har i flera år använt detta påstående för att beskriva verkligheten och motivera politiska prioriteringar. Kanske för att det beskriver något som vi gärna vill ska vara sant. Sverige är utan tvekan ett land som gjort en anmärkningsvärd resa från agrar utkantsnation till det vi brukar kalla ”världens modernaste land”, ett land där landsbygden fått finna sig i att bli en motpol i berättelsen om framgång och tillväxt. Nyheten om en snabb urbanisering är något vi gärna lägger till vår självbild.

Vi har tidigare på var sitt håll problematiserat användningen av denna tvivelaktiga ögonblicksbild som en i varje stund, på varje plats, giltig sanning. (Christel Gustafson i en artikel i Sydsvenskan redan 2012 och Po Tidholm bland annat i boken ”Norrland” 2014.)

Amcoff motsäger nu, tre år efter att notisen från Eurostat kom, innehållet. Inte för att det är en nyhet, utan för att det har blivit en sanning att dementera, en modern myt. Det som återstår att diskutera och analysera är vad det står för.

Vi kan konstatera att urbaniseringen beskrivs som en naturkraft, som den enda vägens politik och följaktligen har Eurostats faktoid oftast använts för att bejaka urbaniseringen och motivera ytterligare satsningar på att bygga staden. I debatter om marginaliseringen av landsbygden, centraliseringen av statlig verksamhet eller bygder i medieskugga kommer argumentet som står för sig självt: ”Men, Sverige urbaniseras snabbast. Varför kämpa emot? Låt den avfolkning som sker fortgå.”

Med denna position verkar landsbygdsutveckling vara pengar i sjön. I ett land som urbaniseras snabbast är det att vara naiv, gnällig och motsträvig att ifrågasätta satsningarna på att bygga stort större och avveckla det lilla. Svensk regionalpolitik har alltmer tagit formen av en attraktivitetstävling, men där de riggade reglerna gör så att endast tätbebyggda och servicetäta områden kan vinna.

Samtidigt manar detta avlivande av en tre år gammal myt till eftertanke. Med vilka sanningar, vilken statistik och kunskap skapar vi vår bild av stad och land? Vilka normer och ideal styr när pengar ska investeras och politiska gracer delas ut? Befolkningsutvecklingen ser i dag olika ut i Sveriges olika delar. Invandring, utvandring, födslar och antal döda varierar mellan städer, landsorter och förorter. Inte minst har många landsbygder en åldersstruktur som innebär stora utmaningar. Sveriges samlade landsbygder har en stabil befolkning när man tittar på summan men i denna summa döljer sig givetvis bygder som växer och bygder som tynar. Dessvärre är det inte den nyanserade debatten vi för. I stället väljer vi övergripande slagord, alltför ofta för att ursäkta ett ensidigt fokus på staden.

Slutligen är det viktigt att komma ihåg att flera saker kan vara sanna samtidigt när det kommer till statistik. Även om den rekordartade urbaniseringen kan sägas vara en myt är det långt ifrån en myt att stora delar av landsbygden tappar såväl befolkning, som skatteunderlag och tillväxt. Enligt siffror från 2014 minskar befolkningen i hälften av Sveriges 290 kommuner. Statliga jobb flyttar till städerna, infrastruktursatsningarna styrs ensidigt mot tillväxtområden och vi har ingen politik för att kompensera för den urbana normen och dess konsekvenser. Låt oss tala om det för omväxlings skull.

Annonser

Om Se landet!

Håkan Henrikson heter jag som är ansvarig utgivare för denna blogg. Jag är divisionsdirektör på Jordbruksverkets division för främjande och förvaltning.
Det här inlägget postades i Möjligheter och hinder. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s